Utekvällar i Melbourne

Nu har vi bott i vår lägenhet i två veckor. Vi har väldigt… speciella flatmates. Stökiga och socialt inkompetenta, men snälla. Vi har tillgång till gym, pool, bastu och två uteplatser. Detta har vi utnyttjat bra i alla fall. På bottenplanen i huset finns en asiatisk foodcourt med god mat. Vi bor ju alltså mitt i china town i ett 16 våningshus, men på åttonde våningen.

Jobbet går lite sådär. Men vi har haft väldigt roligt med våra arbetskollegor. Utekvällar i Melbournes nattliv. Igårkväll sprang vi även in i Felix, en kille vi var bra kompis med uppe i Innisfail. Väldigt roligt att återses nu tre månader senare helt på andra sidan i landet.

Idag söndag hänger Teddy på ett datacafe medans Philippa träffar Olivia, en svensk tjej hon jobbade nära med uppe bland bananerna som nu precis anlänt till Melbourne.

Vi har väldigt blandade känslor över att vi åker härifrån om bara några veckor. Längtar hem samtidigt som vi verkligen vill stanna kvar längre, vi har ju så roligt här och har träffat så många nya vänner från hela världen som vi kommer att sakna. Det känns som om det kommer att vara dubbelt så känslosamt att åka hem än vad det var att åka hit.

 

Advertisements

Great Ocean Road

Vi var lediga över påskhelgen och bestämde oss för att köra Great Ocean Road med våra två vänner Amy och Julia som vi kom väldigt nära uppe i Queensland. Det var nämligen deras sista helg i Melbourne och det var även deras lägenhet vi skulle få ta över då de lämnade.

Great ocean road är en motorväg precis längs kusten södra delen av Australien och alla hade pratat om hur det var något man måste göra för att det är så vackert. Vi fick låna en bil av en kollega och plockade på fredagsmorgonen upp tjejerna i stan och begav oss iväg.

Vi gjorde många stopp längs vägen vid vackra stränder och utsiktsplatser. Stränderna var inte lika fina som dom vi varit vid uppe i Queensland, men utsiktsplatserna var otroligt vackra. Den allra bästa var den sista vi stannade vid, där vi kunde se “The 12 apostles” precis i tid till solnedgången. Som ni kan se på bilderna var det en helt otrolig plats, dock var det fullproppat med turister.

Vi hade inte bokat något hostel i förväg, utan tänkte mest att vi hittar något längs vägen. I efterhand kan vi tala om att det inte var det smartaste att göra under påskhelgen då alla tydligen hade samma plan som oss. ALLT var nämligen fullbokat. Alla hostel, hotell, motell, campingar osv. Där satt vi på en liten pizzeria i Port Campbell och sökte desperat runt på deras WiFi efter en säng för natten, utan att lyckas. Solen var påväg ner och vi hade två val; Fortsätta längs kusten eller köra in i landet, rätt riktning för dit vi skulle nästa dag men antagligen noll civilisation. Vi körde inåt i landet.

Vi hade planerat det så pass dåligt så vi hade inte någon mat eller ens vatten med oss, och allt var såklart stängt på grund av påsken. Och nu var det totalmörkt ute med, och vi var helt utan mobiltäckning.

Men tillslut såg vi lite ljus i fjärran, civilisation! Världens minsta lilla byhåla vid namnet Timboon. Där fanns ett cafe som precis höll på att stänga ner där vi hann köpa några flaskor vatten, sen parkerade vi bilen på en parkeringsplats där vi förberedde oss för att sova i bilen. Men så gick vi på en promenad och hittade till en bar/restaurang fullproppad med aussies som firade påsk för fulla muggar.

Vi blev bjudna på öl och drinkar och erbjudna av flera personer att sova i deras extra-rum under natten. Vi hade världens roligaste kväll med de här människorna, frågade ut dom om deras väldigt speciella yrken (de flesta var mjölkbönder). Sen promenerade vi hem med den snällaste killen och somnade i varsin säng i ett rum i hans föräldrars villa.

Tidigt nästa morgon smög vi upp och traskade ut i soluppgången och hittade vår väg tillbaka till bilen, som turligt nog stod kvar där vi lämnat den. Vi köpte frukost och tankade på en mack i närheten då den öppnade, och körde sedan vidare mot vår nästa destination; Grampians National Park.

Det tog några timmar att komma fram och påvägen såg vi till vår förtjusning en hel del vilda kängurur, de är ju inte lika vanliga här i södra Australien och det var några månader sedan vi fick se dem. Vi spelade musik och hade det allmänt bra, ställde frågor till varandra om våra hemländer och bestämde planer för att träffas igen redan i sommar.

Sedan kom vi fram till national parken, körde upp på branta berg och parkerade bilen. Vi gick längs en vandringsled med massor av makalösa utsiktsplatser längs vägen. Tog väldigt många fina bilder uppe på läskiga klippor (Philippas höjdrädsla sattes verkligen på prov, de andra tyckte mest det var coolt).

Ett par timmar senare var det dags att hoppa in i bilen igen och köra genvägen tillbaka till Melbourne. Vi kom fram till att vi hade otroligt tur med vår roadtrip; Gratis bil, gratis boede och mycket gratis drinkar. Även helt perfekt väder hela helgen, och underbart sällskap.

Vi kom tillbaka till Melbourne och lämnade av bilen till vår jobbkompis, och bjöd honom på en dumplings-middag som tack för lånet. Sedan åkte vi till hostlet vi hade bokat för natten, samma hostel som vi stannade vid vår första månad i Melbourne.

Tidigt nästa morgon checkade vi ut och promenerade iväg till ChinaTown, för att möta Amy och Julia som skulle till flyget. Vi fick nycklarna till deras lägenhet, som nu är våran lägenhet!!! Det är på åttonde våningen i en skyskrapa mitt i stan och vi delar den tillsammans med fyra andra. Det finns en hel del att klaga på med den, men vi är för tillfället bara helt överlyckliga över att äntligen ha vårat egna ställe och slippa hostel-livet. Mer uppdateringar om lägenheten får bli i nästa inlägg, här kommer bilder från helgen!

Bra och dåligt

Hej. Efter att ha skrivit i förra inlägget att jobbet går bättre vände det igen och vi har haft två riktigt dåliga jobbveckor i rad, så nu lutar det mot att eventuellt söka andra jobb. Får se vad som händer.

Vi stannade hos chefen några dagar längre än planerat, vilket var väldigt obekvämt då jobbet gick så dåligt för oss. Så vi var överlyckliga över nyheten att vi på söndag får flytta in i ett rum i en lägenhet i stan! Ska bli så himla skönt.

Den största förändringen den här veckan är att Teddy har blivit av med sin tofs! Eran med långt hår är tillslut över och titta så fint.

Vi har haft en riktigt rolig och äventyrlig påskhelg, men mer om det i nästa inlägg, tillsammans med fina kamerabilder igen. Kommer ta en stund att gå igenom dom först bara, och nu är vi helt slutkörda och är påväg till vårat favorithostel i stan för en sista natt innan vi flyttar in i lägenheten.

Glad påsk!

Flyttat in hos chefen

Efter att ha varit tvungna att flytta runt bland 5 olika hostel senaste månaden pga fullbokningar, usel kvalité, mm, så blev vi väldigt glada då vår chef tillslut erbjöd oss att sova hos honom i en vecka. En lyxlägenhet i Melbournes “miljonärområde”. En av våra kollegor bor också där och har gjort det senaste månaderna, en kille från England i vår ålder som fann sig i samma situation som oss. Så våran chef skämtar lite tröttsamt om hur hans lägenhet har förvandlats till ett vandrarhem.

Så nu sover vi på en luftmadrass i hans vardagsrum tillfälligt och betalar betydligt mindre för det än vad hostlen kostade oss. Planen är att vi får flytta in i en vecka så att vi kan leta egen lägenhet i lugn och ro, men det var också den här brittens plan och han har nu bott på en madrass i ett hörn i middagsrummet i snart 4 månader.

Vi har varit i kontakt med ett par tjejer som vi blev bra kompisar med i Innisfail. Dem ska nämligen flytta härifrån nästa helg och vi är i prat om att ta över deras platser i lägenheten dem bor i. Vilket låter riktigt bra, vi håller tummarna.

Vi fortsätter att ha roligt med våra tre nära arbetskompisar, fortsätter knacka dörrar hela dagarna. Vi tjänar sakta men säkert mer pengar varje vecka då vi bara blir bättre och bättre på att sälja. Men det är fortfarande mycket kvar att lära sig och visst har man fortfarande helt värdelösa dagar. Men nu har vi kunnat börja spara pengar och samtidigt kunna shoppa lite. Vädret börjar gå mot höst här nu vilket Teddy tycker är skönt men Philippa saknar värmen och stranden.

Hur har ni det där hemma?

Liten uppdatering

Tiden rullar på här i Melbourne. Vi blir sakta men säkert bättre på jobbet, en dag den här veckan lyckades Philippa göra 4 sales och Teddy 3! Så tillsammans tjänade vi ihop cirka 5900kr bara på den dagen, inte illa alls. Vi börjar inse att provision inte behöver vara något negativt.

Vi har även kommit nära de vi jobbar med, vi äter ofta middag ihop efter jobbet och chefen är alltid den som styr samman något, vi gillar verkligen vår chef.

Nästa helg planerar vi att träffa några vänner vi träffade i Innisfail, som nu också bor i Melbourne. Vore riktigt roligt, det har bara inte blivit av ännu eftersom vi jobbar 6 dagar i veckan och då ofta är helt slutkörda den sjunde dagen. Men idag, måndag, är vi lediga eftersom det är en röd dag här, så den här veckan blir inte lika lång.

Det jobbigaste just nu är vår boendesituation. Vi avskyr hostlet vi bor på, främst på grund av den otroligt otrevliga personalen och det dåliga läget (långt från stan, affärer och jobbet). Men det är det billigaste alternativet just nu så vi försöker hålla ut. Lägenhetsdrömmen verkar bli svårare att uppnå ju längre tid som går, då inte så många vill hyra ut så kort tid som vi planerar att stanna.

Vi har varit väldigt dåliga på att ta bilder, men här är ett par mobilbilder från senaste veckan.

Välgörenhetsarbetarna

Nu har vi varit i Melbourne i fem veckor. Första tiden bollade Philippa ett heltidsjobb som door-to-door charity worker med helgpass på en restaurang. I förra inlägget nämnde vi att Teddy fått ett sales-jobb, det blev dock bara uppskjutet vecka efter vecka, så tillslut fick han börja med Philippa på hennes jobb istället.

Fördelarna med jobbet: Världens bästa chef. Sköna, unga kollegor. Utomhus i det oftast härliga vädret hela dagarna. Mycket motion då vi promenerar i snabbt tempo konstant 6 timmar om dagarna, 6 dagar i veckan. Vi bidrar till att dra in pengar till en fantastisk välgörenhetsorganisation.

Nackdelarna: Vi åker hemifrån klockan 10 på morgonen och kommer hem mellan 8-9 på kvällen… Och vi får inte betalt i timlön. Endast provision. Och det är fan inte lätt att tränga sig på en människas vardagsliv i deras hem, få dom att tycka om dig, och övertala dom att skriva upp sig att betala 200kr i månaden på något, oavsätt vad det är. Så att tjäna pengar har varit riktigt svårt, speciellt de första veckorna. Sen finns såklart mindre nackdelar med, som med alla jobb, men efter att ha jobbat på en bananfarm känner vi inte riktigt att de mindre nackdelarna här är värda att klaga på.

Vi har letat andra jobb, utan framgång. Även letat lägenhet med samma resultat. Så vi har fått hoppa runt mellan olika hostel med allt mellan 8-20 andra personer i rummen som vi delar. Inte direkt en avslappnad miljö att komma hem till efter långa arbetsdagar, och långt ifrån billigt. Som ni kanske kan förstå har vi ännu inte hunnit njuta av Melbourne, inte kunnat umgås med våra vänner här och inte mått så bra. Sämsta månaden hittills i Australien. Och så vill vi ju verkligen inte avsluta våran fantastiska resa, så vi har nu bokat om våra biljetter hem, det nya beräknade hemdatumet till Stockholm är 18maj. Så nu är planen att spara pengar i två månader för att sedan förhoppningsvis kunna resa runt lite de sista två veckorna innan vi flyger hem.

Vi ser fram emot en sommar i Sverige tillsammans med er alla som vi saknar en himla massor!

Hur vi tog oss till Melbourne

Största blogguppehållet hittills på resan. Dels för att vi inte haft så lätt att få upp bilder från kameran utan tillgång till dator, dels för att vi inte mått så bra. Vi älskar staden Melbourne men har ännu inte riktigt kunnat njuta av den, men mer av det sen. Här nedan är ett inlägg vi skrev efter ungefär en vecka i Melbourne, det bara postades aldrig, så vi kan börja med det idag så att ni får lite bakgrund till var vi är nu.

Mycket hände på två veckor. När vi skrev sist så var vi fast i Cairns och var i en jobbig bilsäljarsituation, något som känns som en evighet sedan nu. För att hålla oss korta så kan vi berätta att vi fick tillslut bilen såld. Vi hade gjort en så kallad ‘roadwoarthy’ (en besiktning), vi tänkte att en ny besiktning skulle öka intresset och värdet, men dessvärre blev det motsatt effekt. Mekanikern förklarade att han inte ens gjorde klart besiktningen innan han ringde tillbaka oss och berättade att bilen hade så pass många fel på sig så det var ingen ide att fortsätta undersöka den. Här kommer några exempel på fel vi hade i bilen som man var tvungen att ha fixat för att köra den lagligt; Alla fönster ska kunna rullas ner, vi hade behövt nya däck, ny tuta, byta blinkerlampor, och den största chockaren av dem alla; man måste ha 5 säten i vår typ av Jeep…

Okej… Det var vi inte beredda på. Inte nog med att vi har kört bilen olagligt hela tiden vi varit i Queensland, utan även att det skulle vara nästintill omöjligt att göra den laglig. Något som ni kanske kan förstå kan bli ett problem när man ska sälja den.
Vi frågade mekanikern vad det finns vi kan göra, och vi visste såklart svaret redan innan han svarade. ‘Find someone dumb enough to buy it’…

Så det fick bli så. Vi fortsatte att söka efter köpare och var såklart tvungna att sänka priset… rejält. Några regniga dagar under ett hemmagjort regnskydd gjort av en billig pressening, pinnar och snören senare och vi fick napp. En italienare var mycket intresserad, han berättar för oss att han förälskat sig i vår bil då han tidigare i sitt liv hade haft en likadan. Två möten och många sms senare och vi får tillslut beskedet ‘Deal’. Vi blir så underlättade så det går inte att beskriva, trots att vi var rejält besvikna över priset och fyllda med skuld över att passa vidare bilen i dess hopplösa skick, men trots allt, vi var fria.

Ett kontrakt, en överlämning av kontanter och ett handslag senare och vi var inte längre bilägare. Vi sa ett hastigt farväl till våran käraste bil Steve och begav oss på nästa äventyr. Naiva som vi var så tänker vi att man bara kan åka till flygplatsen och köpa en sista minuten resa. Vi lärde oss den hårda vägen att det inte är så det fungerar. Man får många livsläxor här nere… En lyckotaxi mot flygplatsen ledde till en besvikelsetaxi tillbaka. Nästa flyg till Melbourne går dagen efter, kl 23:55. Det fick bli en natt på billigt hostel i Cairns. Men sen var det dags! Dagen efter begav vi oss på nytt till flygplatsen och tillslut blir klockan avgång. 4 timmar till Melbourne. En händelselös resa senare och vi är framme! Nästa kapitel har börjat!
Men… Vad gör vi nu?

Vi hade varit så fullständigt upptagna med att sälja bilen och att leva snålt, så vi hade nästan inget planerat för när vi kom fram. Men vi tog oss till ett hostel i centrala Melbourne och checkade in. Att åka buss från flygplatsen och återigen få se skyskrapor i avståndet närma sig… Det hade vi saknat.

Melbourne… Vilken stad. Vi har båda förälskat oss. Nästan på direkten visste vi att denna stad var för oss. Några dagar och ett hostelbyte senare och vi är där vi befinner oss nu. Vi bor på hostlet Discovery i centrala Melbourne och har det riktigt bra. Vi spenderade första veckan med att söka jobb, söka jobb och söka jobb. Vi har gått till säkert 20 restauranger vardera med CVn i hand, ansökt till säkert 50 jobb online och bara väntat på att mobilen ska ringa. Som tur var så har den gjort det för oss båda. Teddy blev bjuden till en gruppintervju för ett sales jobb, intervjun gick väl sådär, han gick inte ut därifrån peppad om man säger så. Men trots det så fick han ett samtal och får veta att han gått vidare till nästa steg, en telefonintervju senare och jobbet blev hans! Nu väntar han på att få börja sin träning som har start på torsdag, sen med start veckan efter det ska Teddy gå dörr till dörr (tjoho) och sälja energiplaner. Det är ju en start iallafall, eller hur?

Philippa har det gått snabbare för. Hon har jobbat på en restaurang i två kvällar nu, och hon intygar om att det var lättare andra dagen. Det är lite att lära sig, men vi alla vet att Philippa kommer klara det galant. Hon kommer även att jobba på dagarna dörr till dörr också, hon som välgörenhetsindragare. Kul! Plus ett tredje jobb på festival nästa helg!

Vi har alltså landat här nu. Båda verkar ha fått jobb som förhoppningsvis kommer kunna försörja oss, men det kommer vi snart få veta. Det är spännande tider nu! Vi ser så mycket fram emot att börja tjäna pengar så att vi kan se den här staden på riktigt. Melbourne är fylld av kultur, musik och estetik, och vi känner hur det kallar på oss. Husen är höga solen skiner och vi är taggade!

Här är lite bilder från våran första helg i Melbourne, då vi hängde med två svenska tjejer vi träffade vår första natt här, sightseeing, kollade på graffitigränder och såg finalen av en tennisturnering på en utomhusbio.

Hartleys Crocodile Adventures

På lördagen hade vi ett beslut att göra, att ta ansvar och försöka sälja bilen helhjärtat, eller att skita i det och ha en rolig dag. Vi bestämde oss för att ha roligt. Men vi började ändå morgonen med att vi åkte och printade ut flyers på bilen från stadsbiblioteket i Cairns, för att känna att vi åtminstone varit lite produktiva. 

Nu har vi varit i Queensland i nästan 4 månader och har inte sett en enda jävla krokodil… Queensland är ju Crocodile central enligt australienarna. Så efter månader av att spana ner från varje bro vi kört över så kände vi att vi inte kan lämna norra Australien utan att få se dem här krokodilerna alla pratar om och som vi så gärna vill se. Så vi körde 40 minuter norr om Cairns till en Krokodilpark, Hartleys Crocodile Adventure.

Vi vet att många av våra läsare är emot djur i bur, och det ska ni veta att det är vi också! Men dem stackars djuren ska ju ingenstans, så vi visar vårt stöd till dem genom att uppskatta dem. Och dom verkade ha det bra, parken har funnits i över 50år och har erkänts som ett bra ställe av diverse organisationer. Krokodilerna som fanns där var antingen uppfödda där, eller så var det “problemkrokodiler” som bland annat åt upp folks hundar och annars hade blivit avlivade.

Hursomhelst. Vi fick åka på en båt genom en flod och se krokodiler för första gången. SATAN va stora de är. De största var runt fem meter långa och vägde runt 900kg. Och ljudet de gjorde när de smällde ihop de där stora käkarna för att fånga mat… Rätt så nervkittlande. Sen fick vi även gå runt över lite broar och kolla på dom simma runt precis under oss. Sen såg vi en “Ormshow” där vi fick lära oss mer om olika typer av ormar och hur man undviker att bli biten. Och även en “Krokodilshow” där två aussies som jobbade där skulle visa upp en krokodil och även få den att göra lite tricks utan att bli uppätna, haha. Vi satt och vred oss längst bak på läktaren och sa “ska han verkligen gå barfota? neeej, inte såå, du kommer ju bli uppäten, neeeej gå inte dit, doppa inte dina fötter i vattnet..” osv.  Sen fanns där också andra djur såklart, vi fick klappa och mata lite kängurur och wallabies, även kolla lite på koalor och wombats. Och! Där fanns även den största ormen någon av oss sett. Djungelboken-stor. Säkert sju meter lång och riktigt tjock.

Innan vi åkte vidare behövde vi äta. Och vet ni vad dom serverade? Krokodilkött. Moraliskt? Sitta och äta krokodil medans de simmar runt bredvid en. Skulle ju inte direkt trycka i oss en hamburgare bredvid en kossa. Men klart vi smakade lite, nyfikenheten tog över. Det smakade nästan som kyckling, bara det att köttet var mer kompakt på något sätt, men ändå lättare att tugga. Otroligt svårt att förklara då det var annorlunda från allt vi tidigare ätit. Inget vi känner att vi behöver äta igen. Okej, moving on.

Resten av tiden fram till idag har vi dels hängt lite med några vänner från hostlet som nu också är i Cairns, och dels träffat personer intresserade av bilen. Och naturligtvis spenderat mycket tid på att försöka få någon intresserad. Gått runt till alla hostel i stan och satt upp flyers osv. Ätit burkmat och sovit i bilen i Gordonvale. Tydligen är den här perioden i Cairns sämst för att sälja bilar, efter december har de flesta redan kört söderut på grund av värmen. 

Gordonvale, regnskog och desperation

Nu har det gått nästan en vecka sedan vi lämnade Innisfail bakom oss. Det första vi gjorde påvägen upp till Cairns i onsdags var att åka på lite upptäcktsfärd, det var ett tag sedan. Vi stannade vid Babinda som ligger ganska precis mittemellan Innisfail och Cairns, vi har ju kört förbi där en del och sett skyltar om ett ställe som kallas Babinda Boulders så vi bestämde oss för att ta oss en titt. Det var mulet väder så det var nästan inga andra människor där, men det var väldigt fint. En flod med massa coola stora stenar som formats av vattnet till massa konstiga former. Sen lite vattenfall på det. Vi promenerade en stund genom skogen längs vattnet och “äntligen” fick även Philippa se en av de största monsterspindlarna. Hon önskar att hon sluppit se den, och drömde mardrömmar om spindlar hela natten efter det. Fy.

Sedan kom  vi fram till Cairns. Vi betalade fär att få använda en dator i en timme på ett internetcafe, ansökte om lite jobb i Melbourne men framförallt jobbade på att få bilen såld. Sedan gick vi lite andra bankärenden osv, innan vi upptäckte att det inte fanns så mycket kvar att göra i Cairns för dagen. Vi köpte med oss lite nödvändigheter och körde till Gordonvale, cirka tjugo minuter utanför Cairns. Där finns nämligen campingplatsen som vi bodde på för tre månader sedan innan vi hamnade i Innisfail. Där vi träffade en aussie som kallades Finny och hade en himla bra campingupplevelse i några dagar. Vi kom fram just som solen var påväg ner och vi värmde på lite ravioli på burk och hällde upp lite goon i våra färgglada plastmuggar från Ikea.

Det gick bra att sova i bilen, lite varmt tyckte Teddy så nästa dag ordnade vi en fläkt. Vi utförde ytterligare några bil-ärenden i Cairns och sen åkte vi till ett ställe som Teddy hört talas om där det fanns en China garden och en liten sjö fylld med änder, sköldpaddor och annat roligt. Runt omkring fanns massa fina blommor och växter. Där i närheten fanns även en boardwalk genom regnskogen som vi promenerade iväg på utan någon tanke på att vi inte hade myggspray på oss. Tio minuter och 15 stora myggbett på Philippa senare började vi springa för att komma fram på andra sidan, haha. På andra sidan boardwalken fann vi en liten by. Där fanns en stor botanisk trädgård med bland annat ett fjärilshus. Väldigt fridfullt och fint. Efter det åkte vi in till Cairns igen och åt en ordentlig middag på The Cotton Club, samma ställe som vi var på efter tolvslaget på nyår.

Sen kom fredagen. Vi la all fokus på bilen. Fixade ny tuta hos mekaniker för 100aud och träffade med några som visat intresse. Inget som ledde någonstans. Vårat hopp började försvinna mer och mer. Fredagkväll kom och återigen satt vi i Gordonvale och kollade på stjärnorna och pratade om livet sent ut på natten. Sen kom regnet. För er som inte sovit i en bil så mycket under högsommar kan jag tala om att det suger verkligen när det regnar och det inte går att ha fönstren öppna utan att det blir blött i hela bilen. Och det går inte att inte ha dom öppna för då blir det också blött i hela bilen fast av imma och svett. Inte jättekul. Men förutom regnet och ångesten av att försöka sälja bilen utan resultat så har vi haft en riktigt bra campingupplevelse i Gordonvale även denna gång. Vad vi gjorde resten av helgen och fram tills idag kommer i nästa inlägg!

BYE BYE INNISFAIL

De sista tre veckorna har flugit förbi så snabbt. Och idag satte vi oss i bilen och lämnade Innisfail för sista gången. Men mer om det snart.

Helgen efter jul var det dags för nyåsfirande i Cairns. Vi bodde på ett hostel som heter The Jack tillsammans med många av våra vänner. På kvällen gick vi ner till hamnen och kollade på fyverkerier. Det som gjorde det hela så speciellt var att här är det inte tillåtet för vem som helst att köpa fyverkerier, som i Sverige. Här är det bara staten som har hand om fyverkerierna så det var ett klockan 18 för barnfamiljer och sedan den stora finalen vid tolvslaget. Så det var inte som hemma där det skjuts fyverkerier i flera dagar och lite överallt runt nyår. Det var väldigt fint.

Teddy fick problem med sin farm och fick hoppa runt lite mellan olika jobb vår sista tid här, medans Philippa jobbade vidare med påsarna på sin farm. På fritiden har vi nästan konstant umgåtts med våra nyfunna vänner, våra rumskompisar flyttade ut och vi fick två nya tjejer som roomies, en italiensk och en tysk. Vi har kommit väldigt bra överens och det har nästan alltid varit folk hängandes hemma i vår soffa och på vår altan. Som tur var så var det människor vi tyckte om att ha där. Förra helgen var det “Under the Sea” tema på fredagen, det var roligt men vi var redan så taggade på helgen efter eftersom det skulle vara vår sista helg. På lördagen var vi på ett horse race, men tragiskt nog var det en häst som dog där framför vpra ögon så vi var inte där så länge.

Sen kom den, vår sista helg. Redan från torsdagen var vi båda lediga från jobb. Philippa hängde med sina tyska tjejkompisar och snackade skit hela kvällen. Fredagen var det dags för temakväll. Vi var 15 personer som skulle lämna samma vecka, så vi fick alla vara med och bestämma tema. Temat “70’s” röstades fram, vilket vi ju älskar. (Några tråkiga personer bestämde sig dock för att köra sitt egna tema istället, därför alla är klädda så olika på bilderna från den kvällen). På lördagen bjöd vi över vår favoritperson från hostelet, en av de svenska tjejerna som bor där, Josefina. Vi låg och solade på baksidan av vår lägenhet största delen av dagen. Och tur var väl det för sen dess har det nästan bara varit regn och åskoväder. Lördagkväll var det ännu mer festligheter och sen kom äntligen söndagen, vilodagen, haha. Vi hängde mycket med våra nya rumskompisar och pratade om hur jävla konstigt det känns att vi nu gjort våra tre månader här och snart ska åka vidare. Om nervositet, spänning och ledsamhet över att lämna den trygghet vi funnit i Innisfail och med människorna där.

Tisdag gjorde Philippa sin sista dag på farmen och fick sitt sign off sheet påskrivet av farmaren (för andra års visum). Sån otroligt skön känsla att hänga upp den där sista påsen och sedan komma hem och slänga alla jobbkläder, stövlar och så vidare i en stor sopsäck. Veta att NU ÄR VI KLARA, nu kan vi åka vidare. Upptäcka nya platser igen. Träffa nya människor. Få fler utmaningar att överkomma.

Problemet: Vi har inte fått våran bil såld ännu. Det var ett par tyska killar på hostlet som skulle köpa den men som backade ut då vi hade en vecka kvar på oss här. Sedan dess har vi desperat letat efter nya köpare, utan någon tur än. Så vi bestämde oss för att åka upp till Cairns, bo så billigt som möjligt, och lägga all fokus på att lyckas få bilen såld och även börja på planeringen inför vårat nya liv nere i den södra staten Victoria, närmare bestämt Melbourne. Vi har hört så mycket bra om den staden och ser verkligen fram emot att bo där ett tag. Jobba på mer normala jobb igen. Tjäna ihop pengar inför den efterlängtade resan till Nya Zeeland.

Så igårkväll efter jobb och sista slit så möttes vi alla utanför hostlet i vanlig ordning. Det var ju dags för ännu en gruppbild och avsked. Denna gång för att det var vi som skulle lämna. Att stå där i kvällsregnet utanför hostlet och krama om alla människor vi kommit så nära. Säga “take care, have fun, we will meet again!”. Men känna att många av de här människorna kommer vi med största sannorlikhet aldrig träffa igen. Några, de vi verkligen vill ha fortsatt kontakt med, kommer vi såklart se till att träffa igen, men det kommer aldrig mer vara som här. Med alla stora grupphäng, alla middagar och fester och parkdagar.

Det var med en tung känsla i kroppen som vi körde iväg från Innisfail för sista gången. Men vi kom fram till att även om vi nu lämnar den här platsen, så kommer minnerna vi har härifrån alltid stanna hos oss. Vi har utvecklats så mycket och upplevt så mycket. Vi är så himla glada att vi hamnade just på Budget Backpacker i Innisfail, för det var ju faktiskt lite av en slump. Slump eller del av vårat destiny, men så djupa ska vi inte vara här nu.